Läkare/Fysioterapi

Shalom!

En idrottares värsta dröm är att inte kunna utföra sin sport mera. Det andra värsta är då man är skadad och inte kan utföra sin sport på en tid. Sån tur har jag bara råkat ut för det senare. Jag har nämligen haft penikka, valpsjuka eller benhinneinflammation, kärt barn har många namn eller hur det nu sen är. Penikka innebär att vadmuskeln växer för snabbt och börjar klämma på benhinnan som inte växer så snabbt och då blir det ömt bredvid smalbenet, som leder till att det gör ont då man springer (en mycket enkel beskrivning på penikka).

Allting började egentligen förra hösten då det började kännas konstigt i mitt högra ben. Eftersom jag aldrig förr haft varken några problem med benen eller skador visste jag inte vad det var och fortsatte glatt att springa resten av tävlingarna tills säsongen tog slut. När tävlingarna tog slut hade jag så ont i mitt ben att jag hade svårt att gå. Du kanske undrar varför jag inte gick till en läkare då mitt ben bara blev sjukare och sjukare. På den frågan har jag inte riktigt ett bra svar, egentligen bara ett svepskäl. Jag tycker inte om att gå till läkare. Jag är en mycket privat person och tycker inte om att man tittar och petar på mig. Dessutom är det omöjligt att kunna beskriva sin smärta. Det gör ont, punkt slut. Min morbror är dock läkare så han konstatera att jag definitivt hade penikka och sa att jag inte skulle springa på några veckor så skulle det bli bra sen. Jag tog hans råd och lät bli att springa på 2 ½ månad. De här månaderna var säkert de värsta i mitt liv hittills. För en person som bara vill röra på sig och springa, men nu istället måste hitta på alternativ träning för att upprätthålla fysiken.

Vintern kom och det snöade massor så istället för att springa kunde jag skida. När snön smalt och orienteringssäsongen just skulle börja ville jag inte att penikkan skulle komma tillbaka så jag gick till en fysioterapeut. Han visade hur man kan tejpa med kinetisk tejp och så gav han några övningar som jag skulle göra. Tävlingarna började och jag hade inga problem med mitt ben. 

Under våren och sommaren och hösten sprang jag massor och jag var riktigt nöjd med min säsong. Det var inte förrän tävlingarna tog slut och jag alltmer började springa på hårt underlag som problemen började. Nämligen mitt ben var sjukt igen, den här gången var det dessutom inte bara mitt höger ben utan också mitt vänster ben. Eftersom jag haft penikka förra året tänkte jag att det måste vara det igen, så jag slutade springa. Efter att ha vilat en tid, testade jag att springa lite men snart gjorde det ont igen. Ungefär så här fortsatte det hela vintern, att det var lite sjukt, men just så mycket att jag inte ville att det skulle bli värre. När jag slutligen nu var på läger i Danmark satte jag ner foten och bestämde mig för att boka en tid till läkaren och så blev det. Förra fredagen klockan 15.00 steg jag in hos en ortoped och det tog honom inte mer än 15 minuter att diagnostisera mig med penikka (igen...), berätta orsaken varför jag får penikka, skriva ut en remiss till en fysioterapeut och sätta mig i kön till röntgen. Sen var det bara att gå hem och känna sig dum för att inte ha gått till läkare tidigare. På måndagen fick jag tid till fysion. Han vände och vred mina ben åt olika håll och till slut konstaterade han att jag har "hitaasti syttyvä pakara". Med mig när jag gick från fysion fick jag 2 par stödsulor, några rörelser som jag skall göra varje dag 2 gånger och hopp. Om 1 månad skall jag tillbaka till fysion och då skall han kolla om rörelserna hjälpt och om jag fortfarande har ont i benet. Jag håller tummarna uppe och hoppas nu på det bästa, att jag ska slippa penikkan för gått. Med det här sagt dagen motivational quote: