Dumt huvud så får kroppen lida brukar man säga då någon gör något som i längden inte är så bra eller lönande. Det var exakt det jag gjorde idag. Som jag tidigare skrev lider jag av något som antagligen är överbelastning eller liknande, eftersom jag är trött hela tiden fastän jag vilar och inte tränar. Om jag har överbelastning eller överträning som det också kallas är det enda botemedlet att vila. Eftersom jag har så mycket på gång har jag haft det extra svårt att följa det här. Med både bilskola, vanlig skola och studentexamen stiger stressnivån lätt till en hög nivå. Att röra på mig och träna har varit mitt sätt att slappna av och ta det lugnt en stund. Då jag inte fått/kunnat träna har det varit olidligt. Efter en totalt "break down" kastade jag mitt sunda förnuft i skräpkorgen och for ut och cykla.
Man uppskattar inte det man har, förrän man inte har det längre. Varför är det så? Varför måste något tas bort för att vi skall inse hur bra det egentligen var? Att inte kunna träna öppnade mina ögon för hur viktigt det är för mig, att kunna träna. Att känna vinddraget mot ansiktet, känna den friska luften ända ner i lungorna, dina muskler som jobbar för att ta dig framåt, naturens tystnad och det vackra landskapet runtomkring dig när du flyger fram. Alla dessa små detaljer som tillsammans blir något stort och väldigt meningsfullt. Jag föreslår att ni alla tar en den stund att gå ut en sväng i naturen, för då kommer ni att inse vad jag talar om och det kommer att vara värt det.
Fast jag kanske tagit 2 steg tillbaka idag i min återhämtning var det i alla fall värt det...
