Den enda som kan hålla dig tillbaka är du själv

Dumt huvud så får kroppen lida brukar man säga då någon gör något som i längden inte är så bra eller lönande. Det var exakt det jag gjorde idag. Som jag tidigare skrev lider jag av något som antagligen är överbelastning eller liknande, eftersom jag är trött hela tiden fastän jag vilar och inte tränar. Om jag har överbelastning eller överträning som det också kallas är det enda botemedlet att vila. Eftersom jag har så mycket på gång har jag haft det extra svårt att följa det här. Med både bilskola, vanlig skola och studentexamen stiger stressnivån lätt till en hög nivå. Att röra på mig och träna har varit mitt sätt att slappna av och ta det lugnt en stund. Då jag inte fått/kunnat träna har det varit olidligt. Efter en totalt "break down" kastade jag mitt sunda förnuft i skräpkorgen och for ut och cykla.

Man uppskattar inte det man har, förrän man inte har det längre. Varför är det så? Varför måste något tas bort för att vi skall inse hur bra det egentligen var? Att inte kunna träna öppnade mina ögon för hur viktigt det är för mig, att kunna träna. Att känna vinddraget mot ansiktet, känna den friska luften ända ner i lungorna, dina muskler som jobbar för att ta dig framåt, naturens tystnad och det vackra landskapet runtomkring dig när du flyger fram. Alla dessa små detaljer som tillsammans blir något stort och väldigt meningsfullt. Jag föreslår att ni alla tar en den stund att gå ut en sväng i naturen, för då kommer ni att inse vad jag talar om och det kommer att vara värt det.

Fast jag kanske tagit 2 steg tillbaka idag i min återhämtning var det i alla fall värt det...

När allting inte går som det skall...

Det är länge sedan jag skrivit här och jag vet att jag lovade att vara aktiv. Alltid går det ändå inte som man har tänkt. Jag har haft en fullproppad sommar med läger och tävlingar och har hunnit orientera i 3 nya länder, Estland, Italien och Kroatien. Mer om det får ni kanske höra en annan gång för det är inte det jag tänker skriva om i dag. Idag har jag nämligen någonting annat jag vill berätta för er. Blev i början av sommaren sjuk, första gången på över 1 år, och måste ligga till sängs 1 vecka. I samma härva fick jag dessutom bihåleinflammation och åt en kur antibiotika. Eftersom jag legat och inte gjort något på 1 vecka började jag träna alltför snabbt efter att jag varit sjuk och dessutom alltför intensivt. Det tog mig flera veckor att inse att jag behövde vila. Efter att jag vilat kändes det fortfarande tungt och det gör det fortfarande idag. 

Det är frustrerande att vila och vila och förvänta sig att det skall hjälpa men inget verkar fungera. För att reda ut vad det är, var jag och mätte mitt hemoglobin förra veckan. Resultatet visade att jag hade lite lågt hemoglobin och botet på det är att äta järn vilket jag nu gjort i en vecka. Vid det här laget borde jag redan känna skillnaden men det har jag inte gjort. Nu börjar jag bli desperat för att få reda på vad det är mig.

Jag vet inte vad jag skall göra, då jag inte kan träna ordentligt och när jag tränar så känns det bara dåligt varje gång. Klart att det alltid nu och då känns dåligt, men det skall det inte göra varje gång. Om ni har några bra tips får ni gärna skriva en kommentar, skulle gärna vara i skick till lång FM som går av stapeln om 2 veckor...

Trött och rastlös träningsfreak

FinnSpring 2014

Hej!

Som en öppning på säsongen var det dags för FinnSpring i Salo. För att göra det ännu lite speciellare var det den första av 6 uttagningstävlingar för junior VM. Junior VM löps i år i Bulgarien på samma ställe där jag tidigare var på läger. Klassen på VM är D20 vilket betydde att uttagningarna också förståss gick i D20. Klasserna i orientering börjar från D10, sedan stiger det med 2 års mellanrum, D12, D14 osv. Det här betyder att jag vanligtvis springer i D18, men som sagt var uttagningen i klassen D20 så det var bara att tänka positivt. Jag hade ju ingenting att förlora. Nervös men målmedveten sprang jag iväg till starten. Anlände till start och så pep startklockan. 

Sträckan var en ca 7 km lång långdistans i kuperad terräng. För att göra det ännu lite tyngre var det dessutom ganska varmt. Orienteringen flöt på ganska bra och jag spikade de första kontrollerna. Efter dricka-kontrollen i början var det en vägvalssträcka som jag funderade vilken jag skulle välja, höger eller vänster runt. Det blev vänster, vilket förstås var det lite långsammare. Ingen stor fara skedd så det var bara att fortsätta.

Nästa del av banan var kontrollplockning, vilket betyder många kontroller på ett ganska litet område. De gick helt bra och nu var det bara ett långt avstånd och sen inte så långt i mål. Det långa avståndet var svårt och jag funderade och spekulerade vilket vägval som skulle vara det bästa. Vågade inte dra runt längs vägen och gjorde istället ett dumt vägval som jag tappade en del tid på. Dessutom blev det en liten miss genast efter det också då jag trodde att en stig var ett stup. Kravlade upp för den sista uppförsbacken och sedan var det bara slutspurten kvar.

Nöjd med mitt lopp gick jag och printade ut mellantiderna och till min stora förvåning låg jag bland de 10 bästa och det var endast några flickor kvar ute i skogen. Nervöst väntade jag på de sista och när de kommit i mål blev mitt slutliga resultat en 8:e plats, trots mina misstag. Äntligen insåg jag att jag faktiskt kan klara mig om jag bara lyckas få allting att stämma.

Drömmen och driven om att någon gång få en sådan här medalj satt runt halsen växte enormt och det kändes inte mera som en dröm utan som ett mål...

Bulgarien 2014

Tjenare, eller zdrasti som det heter på bulgariska!

Som ni märk har jag inte uppdaterat bloggen på över 1 vecka och det här beror på att jag varit utomlands, nämligen närmare bestämt i Bulgarien. Den här gången var det frågan om ett IR-läger och IR är en grupp med de bästa finlandssvenska orienterarna. Vi steg tidigt upp måndagen den 14.4, för att vara exakt klockan 4.10 så att vi skulle hinna till flyget som gick kl 6.30. Väl framme i Sofia, Bulgariens huvudstad möttes vi av en skön sommarvärme, förhoppningarna om en fin vecka steg till 100. Snart märke vi dock att vädret inte skulle stå på våran sida, och så gott som varje dag regnade det eller var väldigt dimmigt/molnigt.

 Träningarna var mycket krävande och terrängen var mycket annorlunda en den vi är vana med här hemma i Finland. Vi hann träna många olika teknik träningar, bl.a kurvträning, sprint, stafett, läger mästerskap på långdistans och medeldistans och en moment bana med t.ex korridor. Dessutom vandrade vi en dag nästan 7 timmar i bergen och kom till 34 km när vi fått uppleva nederbörd i alla former. 

I början hade jag svårt att få orienteringen att löpa på och det blev stora bommar. Mot slutet av veckan började jag få kontakt med både karta och terräng och de sista träningarna gick väldigt bra. Eftersom vi bodde och tränade på över 1100 meters höjd tror jag att lägret var en bra uppladdning för junior VM-kvalet på veckoslutet, nämligen FinnSpring.

Lägret var väldigt lyckat, allt fungerade som det skulle och det var endast några som blev lite förkylda. Sällskapet var förstås det bästa och en rolig och mycket givande veckan var det. Tack till alla som gjorde lägret så bra!

 (Alla bilder är inte mina egna, credit: Patric Kronberg)

+

dagens motivational quote:

Läkare/Fysioterapi

Shalom!

En idrottares värsta dröm är att inte kunna utföra sin sport mera. Det andra värsta är då man är skadad och inte kan utföra sin sport på en tid. Sån tur har jag bara råkat ut för det senare. Jag har nämligen haft penikka, valpsjuka eller benhinneinflammation, kärt barn har många namn eller hur det nu sen är. Penikka innebär att vadmuskeln växer för snabbt och börjar klämma på benhinnan som inte växer så snabbt och då blir det ömt bredvid smalbenet, som leder till att det gör ont då man springer (en mycket enkel beskrivning på penikka).

Allting började egentligen förra hösten då det började kännas konstigt i mitt högra ben. Eftersom jag aldrig förr haft varken några problem med benen eller skador visste jag inte vad det var och fortsatte glatt att springa resten av tävlingarna tills säsongen tog slut. När tävlingarna tog slut hade jag så ont i mitt ben att jag hade svårt att gå. Du kanske undrar varför jag inte gick till en läkare då mitt ben bara blev sjukare och sjukare. På den frågan har jag inte riktigt ett bra svar, egentligen bara ett svepskäl. Jag tycker inte om att gå till läkare. Jag är en mycket privat person och tycker inte om att man tittar och petar på mig. Dessutom är det omöjligt att kunna beskriva sin smärta. Det gör ont, punkt slut. Min morbror är dock läkare så han konstatera att jag definitivt hade penikka och sa att jag inte skulle springa på några veckor så skulle det bli bra sen. Jag tog hans råd och lät bli att springa på 2 ½ månad. De här månaderna var säkert de värsta i mitt liv hittills. För en person som bara vill röra på sig och springa, men nu istället måste hitta på alternativ träning för att upprätthålla fysiken.

Vintern kom och det snöade massor så istället för att springa kunde jag skida. När snön smalt och orienteringssäsongen just skulle börja ville jag inte att penikkan skulle komma tillbaka så jag gick till en fysioterapeut. Han visade hur man kan tejpa med kinetisk tejp och så gav han några övningar som jag skulle göra. Tävlingarna började och jag hade inga problem med mitt ben. 

Under våren och sommaren och hösten sprang jag massor och jag var riktigt nöjd med min säsong. Det var inte förrän tävlingarna tog slut och jag alltmer började springa på hårt underlag som problemen började. Nämligen mitt ben var sjukt igen, den här gången var det dessutom inte bara mitt höger ben utan också mitt vänster ben. Eftersom jag haft penikka förra året tänkte jag att det måste vara det igen, så jag slutade springa. Efter att ha vilat en tid, testade jag att springa lite men snart gjorde det ont igen. Ungefär så här fortsatte det hela vintern, att det var lite sjukt, men just så mycket att jag inte ville att det skulle bli värre. När jag slutligen nu var på läger i Danmark satte jag ner foten och bestämde mig för att boka en tid till läkaren och så blev det. Förra fredagen klockan 15.00 steg jag in hos en ortoped och det tog honom inte mer än 15 minuter att diagnostisera mig med penikka (igen...), berätta orsaken varför jag får penikka, skriva ut en remiss till en fysioterapeut och sätta mig i kön till röntgen. Sen var det bara att gå hem och känna sig dum för att inte ha gått till läkare tidigare. På måndagen fick jag tid till fysion. Han vände och vred mina ben åt olika håll och till slut konstaterade han att jag har "hitaasti syttyvä pakara". Med mig när jag gick från fysion fick jag 2 par stödsulor, några rörelser som jag skall göra varje dag 2 gånger och hopp. Om 1 månad skall jag tillbaka till fysion och då skall han kolla om rörelserna hjälpt och om jag fortfarande har ont i benet. Jag håller tummarna uppe och hoppas nu på det bästa, att jag ska slippa penikkan för gått. Med det här sagt dagen motivational quote: